Tillbaka   Reportage: T3 - "new in box" 2003-07-26 Kl. 11 på fredagen den 25:e juli fick undertecknad ett samtal från sin stockholmpinballkollega Torbjörn M: -”Nu är T3 här! Jag fick ett mail från Bjuvia som sa att det kommit en dag tidigare!” Jag slänger mig på telefonen och ringer upp chefen på The Plays i stockholm som vi hade hört rykten om skulle köpa in spelet. En reserverad ägare lyfter luren och jag säger att jag hört rykten om att de har fått in ett T3. -”Var har du hört detta!?” Frågar han, där han står på trottoaren utanför spelhallen och tittar på pallen med den nyanlända kartongen. Jag förklarar att jag är djupt insyltat i Stockholms undre flippervärld och har mullvadar överallt. Han skrattar och säger att vi är välkomna över att hjälpa honom packa upp om vi vill. 13 minuter och 17 millisekunder senare är två flippernördar på plats för att börja rycka upp wellpappkartongen och plåta den ”historiska händelsen” som skulle äga rum. Det är imponerande hur lite kartong det behövs för att förpacka ett flipperspel tillräckligt bra för att hålla det fritt från repor och transportskador. Det första vi lägger märke till vid uppackningen är att trycket på kabinettet är snyggt, men har i princip samma dåliga raster som TSPP. På baksidan av toppboxen sitter en etikett med serienummer och destination: Sweden. Ivrigt river vi bort de sista kartongbitarna från spelet och hjälper till att skruva fast benen. Benen är av samma typ som TSPP, snyggt mattsvarta, vilket undertecknad tycker gör mycket för spelets helhetsintryck. Vi noterar att inget myntinkast är installerat i spelet. Men detta hade självklart The Plays i lager. Så lyfter vi upp toppboxen och det första vi får se är KEN! Barbies KEN! Nej visst nej, det ska visst föreställa Arnold. Det ser man på att halva ansiktet är bortrivet och ersatt med ett rött robotöga och så har de målat med läppstif… nej, det ska visst föreställa blod, runtomkring sårkanterna! I klartext; ett förbannat fult plasthuvud av Arnold kröner den övre högra spelplanen. Varför förstår vi inte. Det hade banne mig sett bra mycket bättre och lyxigare ut utan detta, framförallt så hade det varit roligare att se hela rampen som går runt och bakom detta. Den femenina robotskallen på vänstersidan är desto lättare att acceptera. Den känns fortfarande plastig, men den guldlystriga kromliknande ytan får den ändå att smälta in bättre än hennes trätobroder. En vidare titt på spelplanen ger dock ett positivt intryck. Stålramperna gör ju sitt till, men överhuvudtaget känns allt robust och betydligt mindre plastigare än dess föregångare. Sen har vi då toppboxens RPG-fönster där en liten ping-pong-kula ligger och irriterar oss med sin lysande vita färg. Varför vit? Varför pingpongkula? Detta vete Gudarna (Nu skulle jag kanske påstå att detta bara är ett utryck för ”oförståeende”, men fan vet om jag inte menar det bokstavligt…(det där med ”fan” var dock bara ett utryck.)), men snart så upptäcker väl dom att det inte blir så snyggt när en vit plastboll blir smutsig… Mer om denna kaotiska plasttingest senare… Pistolhandtaget som fungerar som avtryckare monteras på plats. Detta känns också lite plastigt och undertecknad kan inte låta bli att tänka på The Shadows avtryckarpistol i metall som ger betydligt mer krydda åt ”Bad Boy”-känslan i att skjuta iväg en stålkula på spelplan (tankarna skenar sedan vidare och jag börjar tänka på vilken tillfredställande känsla det skulle vara att bruka en Magnum 45 mot den där förbannade Arnold-skallen…). Vi lyfter upp spelplanen och där sitter ett ganska grovt högtalarelement som vi funderar lite över. Kanske har Stern satsat lite mer på ljudet denna gång? Sen skruvar vi ihop det sista. Glaset skjuts på plats och vi baxar in spelet på The Plays. RCT får avlägsna sig från sin plats i skyltfönstret och ersättas av sin yngre, coolare kusin. Passande nog är underlaget av samma durkplåtsmodell som spelet är designat i på kabinett och spelplan; inget snack om att spelet smälter in i sin miljö. Så sätts kontakten i och vi knäpper på strömmen. Två fria krediter blir vi tilldelade för att vi hjälpte till med uppackningen, och därmed blir vi båda tvungna att dra ut en halvtimme till på våran redan förbrukade lunchtimme(mat – nä vaddå, flippernördar äter replays, det vet väl alla!?). Det första som slår en är LJUDET! En fantastisk upphämtning från det värdelösa diskant och migränframkallande ljudet på RCT och TSPP! Basen strömmar ur den högtalare som tidigare fångat våran uppmärksamhet och det tillsammans med ett helt ok soundtrack och sjyssta ljudeffekter. Tyvärr finns fortfarande några återanvända rampljud från RCT och TSPP som man stör sig en aning på. Det kändes snålt att använda RCT-ljud i TSPP och att det nu åter dyker upp i ljudmattan gör ju inte saken mindre störande. Arnie är rolig att lyssna på i början, men tillslut så snackar han kanske lite för mycket för att man ska stå ut i längden.. Men i det stora hela så känns ljuden fantastiskt och det är en fröjd att lyssna när man spelar. Spelet har ett mycket skönt flow. Kulan far genom de svängade ramperna i tillfredställande hastighet och även om flipprarna har kvar lite av Sterns seghet, så känns de ändå lite mer trimmade än sina föregångare. Spelupplägget är enkelt att förstå. Skjut på ramperna och looperna, Locka kulan i TX-lanen som har en farlig vinkel ner mot SDTM… Här hämtar man också hem Jackpotarna under MB, vilket kanske kan kännas lite bittert när spelet inte är särskilt förlåtande vid lösa skott. RPG-modet i topboxen är däremot ett skämt. Den förbannade ping-pong bollen studsar runt och är omöjlig att kontrollera. Man försöker att sikta och skjuta, men kulan studsar iväg åt alla möjliga håll, vilket gör att taktiken blir som under Cannon-ball run på CV: - flippra fingrarna av dig och hoppas på det bästa! Och när vi sedan upptäckte att transportsäkringen fortfarande satt fast i kanonen som hindrade denna att röra sig upp och ner för att ge en bättre chans för ping-png-bollen att hamna där den skulle, blev det ju visserligen enklare(!), men åtgärdandet utav detta gjorde faktiskt inte saken så himla mycket bättre. Viss teknik handlar det om, men det är ändå mycket tur man ska ha för att träffa alla de 5 targetarna på mindre än 10 skott. Detta hade väl varit helt ok ändå om inte reglerna krävde att man skulle klara av modet för att gå vidare mot final battle. Mer än så hann vi inte sätta oss in i spelets regler, men det beståeende intrycket var mycket trevligt. Spelet ger mersmak och man står gärna kvar ett bra tag och spelar. Torbjörn tog spelets första GC:t på sin enda kredit med 117 miljoner. – Bra jobbat! När vi beger oss därifrån kommer Svante, MCR och S P för att ta över det under resten av dagen stockholmpinball-reserverade spelet. Som slutsats kan man, förutom att undertecknad och Torbjörn är tvättäkta patetiska flippernördar som skippar lunchen för att packa upp ett flipper, säga att T3 garanterat kommer av många anses vara Sterns hittills bästa spel och trots kräkframkallade Arnie-dockor och ping-pong-bollar, så får helhetsintrycket ett mycket högt betyg. Det är inget Bally/Williams, men det är ett förbannat bra Stern! Text & Foto av: Robert ”RobbseBoy” Eldrim Tillbaka Bilder