Tillbaka   Krönika: Att kämpa i motvind 2009-11-11 Detta är berättelsen om en ensam människas kamp i ständig motvind. En berättelse om värme, hängivenhet och gemenskap men också om nederlag och frustration. En historia som ger en förlorares perspektiv på en silverglänsande värld. Jag hade egentligen onda aningar redan från början. Mina drömmar hade varit konstiga, jag kände mig febrig. Under natten drömde jag om en märklig match mot MCR i Creature from the Black Lagoon. Av någon anledning var spelet jämnt fram tills dess att MCR skulle ta sig an spelets för mig okända wizard-mode: att bygga en pappkartong i vilken ”powerballs” (Tänk TZ) slungades ut ur myntinkastet och samlades upp. Jag lyckades störa Mats i det viktigaste momentet och irritationen var påtaglig. Jag hade klantat mig. Nåväl, en dröm är en dröm och tävlingen närmade sig. På Tvärbanan kände jag att pessimismen lagt sig något, och när jag slog följe med Terre och Darkhelmut kändes det mesta plötsligt bra; jag skulle trots allt få uppleva Lutande Dörren för första gången. Jag mindes tillbaka ett år i tiden, då jag först snubblade över begreppet LD. Då hade jag sett framför mig en sned dörr i en obskyr lagerlokal, en hemlig domän dit man bara kunde drömma om att komma. Lite som himlen, fast för flipperspelare och inte lika präktigt. Väl på Dörren steg optimismen ännu något. En vänlig hälsning från Helena, som dock såg elakt målmedveten ut, och några igenkända ansikten från tävlingsdebuten gjorde att humöret var bra. Jag värmde upp på diverse spel – bland annat SpiderMan, som är en personlig favorit. Det gick bra. Jag kände mig snabb, mina reflexer var blixtrande och min kulkänsla var....eh, okay, inte så bra. Men någonstans mitt i denna allmänna eufori började skivan att hacka. Något gick snett – verkligheten kom ikapp. Tolv matcher senare kunde jag konstatera faktum: Nej, jag hade inte vunnit. Inte en endaste match. Jag hade däremot gjort mycket annat: Upplevt en humoristisk match på Mata Hari mot APB, gjort världshistoriens sämsta multiboll på Wheel of Fortune mot Botte (världens bästa multiboll hade nog i och för sig inte hjälpt mig ändå), fått en lektion i Star Wars Episode 1 av både Anders och Svante. Skrattat åt min flipperteknik på Fireball Classic tillsammans med MungoBBQ och inte minst blivit krossad av DAH på Spider Man. Ja, inte ens mitt favoritspel gick alltså bra... Det finns lärdomar att dra av denna min andra turnering. Den första är att någon måste komma sist och skänka andra glädje och framgång. Den andra är att en person som är hängiven och intresserad av att bli bättre inte låter ett nederlag, om än ett stort sådant, slå ner en totalt. Den tredje och sista lärdomen är att bara för att Sverige en gång förlorade mot Costa Rica i fotboll och Vitryssland i hockey, så betyder det inte att jag har speciellt stor chans att vinna mot en riktig flipperräv. Man lär sig av allt här i livet. Nu är det bara att se framåt. Det finns ju en Pinball Clinic att ta hjälp av – och hjälp behövs. Däremot kan man konstatera att själva tävlingen i sig var en trevlig upplevelse, även om jag lottades lite väl många gånger på spel jag inte ”hade fallenhet för” (!). Tre matcher på SWE1, tre på Wheel of Fortune och två på Fireball Classic. Det hade ju gått så otroligt mycket bättre om jag haft mer tur i lottningen. Eller hur...? / Hieronymus, eder förlorare vid tangentbordet (och flipperspelet) Tillbaka